Kladdiga fingrar
Har ni tänk på hur skönt det var när man var liten?
Då skitsnack inte existerade. Kärlek var en puss på kinden. Lycka var att få en godispåse. Den värsta smärtan var när barbiedockan tappade benet. Då man grät för att skrapat knät. Största rädslan var för monstret under sängen. Och man kunde se ut som ett skogstroll utan att någon brydde sig,
Men egentligen är det inte så stor skillnad från att vara barn till att vara det man är nu, tonåring/vuxen. För när man var liten så levde man som i en glaskula, en egen värld. Där det inte fanns någon större smärta än när barbiedockan tappade benet, det var helt enkelt det värsta som kunde hända.
Och visst blev man överlycklig när man fick den där stora godispåsen? Det var ju lixom det bästa som kunde hända! Men idag kanske man inte bryter ihop totalt för att barbiedockan har tappat benet, eller? Jaa, jag vet ju inte riktigt, vissa kanske har fastnat i en speciell ålder men i de flesta fall så tror jag det absolut finns något värre som kan hända.
Man kanske blir glad för en godispåse men det är inte så att jag skulle ställa mig och städa hela huset för en godispåse som jag själv fick göra när jag var liten, vilket jag aldrig skulle falla mig in på att göra idag. Det värsta var ändå att jag bara fick en klubba, men visst, det tyckte jag var värt på den tiden.
Saker och ting förändras, den där glaskulan växer och man får en större syn på saker och ting, omvärlden växer och helt plötsligt är den där pussen på kinden som var kärleken, som ingenting egentligen. Idag lever man i sin egna värld och ens största smärta är nåt helt annat mot för det var när man var liten. Men den största smärtan finns där precis som när man var liten.
Sen är jag övertygad om att springa runt helt naken och se ut som ett litet troll på stranden är något man inte skulle göra idag, kanske vissa.. men inte jag. Och som jag sa tidigare, saker och ting förändras.
Jag är därmed övertygad om att när man växer upp och börjar komma upp i det stadiet då man kan kalla sig för vuxen.. att då är inte ens största smärta som man har idag inte är det då. Glaskulan växer hela tiden och man får en mer världsomfattande syn.
Oavsett om jag vet att den där glaskulan växer när jag och ni andra med när man blir äldre så är det svårt att tänka att det kommer finnas någon större smärta eller någon större lycka än vad det finns nu.
Men det är så det är. Man skulle kunna kalla det 3 olika glaskulor. En när man är liten, tonåring/ungdom och en när man är vuxen. Alla tre har sin största smärta, sin största lycka, rädsla m.m Och så kommer det alltid att vara.
Men egentligen, för att vara helt ärlig så känns det nästan som om bardommen var den bästa tiden. Då man kunde springa runt i gräset barfota och ser ut hur man ville och va hur man ville. och inte behövde man oroa sig för gräsfläckar, bara mamma.
När man tyckte om någon var det bara att fråga chans, fick man ett nej så gick man och frågade någon annan eller fortsatte leka.
Läxor var inget man behövde oroa sig för, eftersom det hade man inte när man va liten. Man skämdes inte, man var den man ville va. Fick man inte det man ville så var det bara att skrika. När man behövde någon så fanns alltid mamma där, när man hande ramlat så räckte det med ett litet blås.
Men precis som jag tänker nu, att bardommen var nog den bästa tiden. Så kommer jag nog och ni med för den delen me. Tänker när nu växer upp, att ungdommen var inte så farlig ändå.
Men för att göra det kort så, kommer det alltid att finnas en smärta, en kärlek, lycka och rädsla. Smärtan är lika stor då som nu bara att det handlar om olika saker. Och det är därför det egentligen inte är någon skillnad från då som nu och som det kommer att bli i framtiden.
© Emma 
